I rummet ljuder; Wendy McNeill, Such a common bird.  Bakom min rygg går solen ned. Himlen iskallt blå, vänligt aprikos. En helt vanlig, ovanlig dag närmare det "nya livet".  I tvåsamhet.

På lördag kommer han hit. Med allt som är hans. Med allt som ska smälta ihop med mitt och bli till ett VI.

No more; vakna upp och famla i tomheten efter värme, filmkvällar med mobilsnäckan i örat, sömnlösa nätter och obeskrivlig längtan.

Nu: kärlek och vardagslyx. Ödmjukhet inför den stora gåva vi fått.