Veckan har gått i kärlekens tecken. Min alldeles egna kärlek har varit här i en hel vecka nu. Och precis åkt.
Hur tomt är inte det?
Det är så tyst här i lägenheten att man skulle kunna höra en knappnål landa i min mjuka hallmatta. Det blåser vindar i mitt inre. Av tomhet och saknad och så den här förbannade ovissheten. När var och hur? I år eller rent av nästa år.
I natt satt vi i min soffa och lät tiden passera tolvslaget. 18 november idag. Vi firar sex månader som par, men vi har haft kontakt sedan den femte januari. Och utöver det så känns det som att vi känt varandra i evigheter.
Så. Jag bara säger som det är. Det är inte ett lätt liv vi lever just nu. Men det är så värt det. Varenda minut, dag. Varenda natt då jag vaknar till ur sömnen och tror att han ligger här bredvid. Handen som trevar i mörkret och besviket får dra sig tillbaka. Tystnaden vid frukostbordet. De snötäckta talltopparna utanför fönstret som återigen får min fulla uppmärksamhet.
Pulsen slår som tunga vågor mot klippor i en grotta. Och det ekar. I mitt hjärta.
Min saknad.
