En vecka går fort. Dagar blir till nätter som blir till nya dagar som bara rusar på. Men härligt har vi haft det.

Första lördagen. Soligt väder. Vi tog med barnen plus en bonuskompis på grillning ute vid en sjö. Enkelt men ypperligt trevligt. En sådan dag slår det mesta faktiskt.

Nu har han åkt igen. Och det känns tomt. Det är alltid värst innan det finns ett datum bestämt för nästa möte. Så ovisst, trots att det största vi har faktiskt är just vissheten. Om oss och en framtid tillsammans. Vi vet bara inte detaljerna ännu.

Men som Winnebäck sjunger i låten "jag hugger i sten"

"Jag tror att jag sakta börjar se en kontur"