Vaknar till en ny dag i Paris. Syrran sitter på golvet och sminkar sig i det skarpa morgonljuset. Hon noterar roat att en äldre korpulent man i röd morgonrock spionerar på oss från fönstret mittemot. Jag äter en rågkuse i sängen, dricker lite vatten och drar för de stora gardinerna innan jag kliver upp.

 

 

 

 

 

 

Vår första anhalt för dagen blir en liten mysig restaurang i Latinkvarterens utkanter.  Grillad lax med underbar krämig pasta och sallad.

 

 Efter det lite sedvanligt mingel längs Seine och de vackra broarna. Hamnar så småningom i de riktigt gamla delarna av Paris. Vi står en lång stund vid ena änden Pont Saint Luis och ser hur solen är på väg att gå ned bakom Notre Dame. Skymningsljuset har lagt en genomskinlig, gyllene hinna över staden. Den aprikosmelerade himlen speglar sig i de stora fönstren och de putsade fasaderna förvandlas till solkysst sand.  Duvorna kivas och en lila ballong flyger förbi i den lätta vinden.

 Vi bestämmer oss för att ta metron till Montmartre och vandra upp till Place Du Tertre.  När vi kommer fram har mörkret hunnit lägga sig över Paris och regnet duggar lätt. Vi sätter oss på en mysig uteservering med tak och infravärme som förvandlar temperaturen från ljummen höst till varm sommar. 

Mittemot står en man och säljer tavlor. Hans Golden retriever vandrar planlöst omkring mellan träden. Konstnärerna erbjuder oss att måla våra porträtt och en poet vill skriva en dikt åt oss, om oss, men vi tackar nej.

Två män några bord bort kastar nyfikna blickar åt vårt håll. När vi betalat och vandrat vidare följer de oss likt skuggor genom den mörka gränderna i Montmartre. Någon annan stans  och vi hade nog känt oss ängsliga, men på något sätt känner man sig alltid så trygg i Paris. När de hinner i kapp oss ler de vänligt och frågar  något på franska. Vi övergår till engelska, blir stående vid ett café hämtat ur filmen Amelie från Montmartre. Pratar  film.  Det blir början på en ypperligt trevlig konversation och en stunds samvaro på ett närliggande café. Vi passar på att fråga allt vi undrat om Paris och de svarar villigt. Som tack ger vi dem ett exemplar av vår skiva, som vi får signera innan våra vägar skiljs och vi tar metron till vårt hotell i Montparnasse.  

Som avslutning slinker vi in på en klubb som bara spelar musik från 30-40 talet. Inredningen är tidstypisk och vackra svartvita fotografier pryder väggarna. Bilder av dekadensens era. Vi känner oss hemma där. Ett perfekt slut på ännu en underbar dag i Paris.